Överviktsgener Hjärnforskarna inspirerades av Canon och trodde att det finns jämviktsmekanismer för ätbeteende och kroppsvikt i hjärnan; och det gör det i laboratorieråttans hjärna. Men bara i laboratorievardagen; där är det mesta sig likt dagarna i ända, till och med maten. Det finns just inte så mycket att göra mer än att äta den rätt trista maten. Vem vill äta samma mat varje dag? Ändrar man på vardagen genom att ge råttorna sån mat som människor blir överviktiga av blir råttorna också överviktiga. Dom har heller ingen broms. Vare sig gener eller hormoner bromsar. För femton år sedan hittade några amerikaner en gen som producerar ett hormon som dom trodde håller oss smala. Smal heter leptos på grekiska och dom kallade därför hormonet för leptin; men leptinet bara ökar och ökar när vi eller råttor äter den goda maten. Det finns inga ätcentra eller mättnascentra; vare sig i hjärnan eller på något annat ställe i kroppen. Inte heller några mättnadsgener. Människor som inte kan tillverka leptin blir feta; men hittills har man bara hittat åtta som inte kan det. Monogenetiska orsaker (det betyder att en gen orsakat tillståndet) till övervikt är väldigt ovanliga. Inget konstigt med det; i vart fall inte när det gäller viktreglering. Man skall äta när tillfälle ges; för imorgon blir det svält. Dom som klarar sig bäst är dom som kan äta vad som helst, eller i alla fall nästan vad som helst, när som helst. Dom har dom rätta generna; det var det som Darwin menade. Och eftersom det har gällt att äta när det är möjligt finns det en uppsjö gener som påverkar ätandet. Fungerar inte en gen finns det en vikarie. Ett bra arrangemang, men bara historiskt sett. Inte nu när det finns mat jämt. Det är inget fel på den som blir överviktig; vår anpassliga biologi gör allt ätande möjligt.
Finns det smalmat? Nej, det gör det inte. Den viktigaste effekten av bra mat har historiskt sett varit att hindra svält. Potatisen, som kom till Europa för 400 år sedan (från Peru där dom ätit potatis i 8000 år), medförde en jättelik förbättring av folkhälsan. Man kan leva på bara potatis; men då måste man äta fyra kilo om dagen och ha lite smör på. Det blir lika tråkigt som för råttorna i laboratoriet, men det går. Numer är bakad potatis med lite ost på en delikatess i Alperna; raclette. Men om vi har massor av god och billig mat och blir överviktiga, hur gör vi för att gå ner i vikt med mat? Går det? Nej, effekten av olika dieter är väl genomforskad och oavsett vad man äter går man bara ner 2 eller 3 kilon på ett år. Inte så mycket för den som väger 100 kilo och riskerar att få diabetes. Men man går ner i vikt om man äter mindre; det spelar det ingen roll vad man äter.
Men bantningspiller finns det väl? Nej, det gör det inte och det beror på att det inte finns några ät- eller mättnadscentra i hjärnan eller på annan ort. Vi är ju designade att äta, bromsar man i ena ändan finns det en vikarie; hjärnan och dom andra kroppsdelarna är opportunister. Av dom bantningsmedel som är produkter av hjärnforskarnas alla forskningar (dom har försökt i 100 år) finns det inget som gör att man går ner mer än 4 eller 5 kilon på ett år. Och dom som får placebo (det kallas det som man har som jämförelsemedel) går också ner; placeboeffekten är faktiskt större. Men alla effekter är små; pinsamt små med tanke på att man väger kanske 100 kilo eller till och med mer. Dom som väger mer får oftast inte ens vara med i studier av bantningsmedel. Och när dom som var med slutar ta sina piller går dom upp i vikt igen.
Finns det inget som fungerar? Nej, det gör det inte. Med ett undantag; kirurgi; dom som provat allt men ändå väger så mycket att dom nästan givit upp hoppet, dom opereras. Det finns olika metoder att operera men alla går ut på att minska magens kapacitet. Och det fungerar; dom som opererats går först ner i vikt, sen går dom upp en smula, men effekten står sig i många år och hälsan blir tveklöst bättre. Vi skulle alltså kunna bromsa det som måste bromsas; den omåttliga viktökningen i de flesta länder i västvärlden. Men då skulle bara i USA 100 miljoner behöva opereras och när det är gjort skulle kirurgerna behöva operera flera miljoner till. Mänskligheten skulle delas in i överviktskirurger och överviktiga. Kirurgi blir bara alternativet för dom väldigt överviktiga, inte för alla.
Mandoleanmetoden och Mandometer® Överviktsutvecklingen måste hejdas. Och Mandoleanklinikerna vet hur man gör. Människor har svält och när dom inte svält har dom ätit det som funnits; kroppsvikten har därför aldrig varit konstant, som Canon hoppades, och kroppen har aldrig varit i balans. Mestadels har människor varit felnärda; underviktiga mest, på sista tiden överviktiga. Dom kan helt enkelt inte själva reglera sin vikt eller äta så att dom håller sig friska. Dom behöver stöd. Mandoleanklinikerna erbjuder det stödet med det tekniska hjälpmedlet Mandometer®; genom att träna in rätt ätbeteende kan man få motståndskraft mot att äta för mycket. Att vi numer har svårt att navigera bland all mat är uppenbart; övervikten bara ökar och ökar. Det är ingen ny tanke att vi behöver tekniska hjälpmedel.
Upp
